Blågen

Pickwickarnas Resa

Jag har läst boken Pickwikklubben som år 1836 skrevs av författaren Charles Dickens. Mitt exemplar trycktes av Bokförlaget Bra Böcker i Höganäs år 1982.

Boken är uppbyggd av många små humoristiska berättelser där följet hamnar i konstiga situationer som de blir tvungna att ta sig ur. Hela tiden träffar de nya människor och skaffar sig både vänner och fiender. Vid många av mötena får de ta del av en ny berättelse som fångar deras intresse och som nogrant skrivs ner i en av loggböckerna.

Inledning

Boken utspelar sig i England i början av 1800-talet och handlar om fyra gentlemen: Mr Pickwik, Mr Snodgrass, Mr Tupman och Mr Winkle. Dessa fyra herrar är alla medlemmar i den fina och exklusiva herrklubben Pickwikklubben. En klubb som har en stor och ändlös hunger för kunskap i alla dess former.

Det hela börjar då männen blir utskickade att resa runt landet å klubbens vägnar för att samla och anteckna all intressant information de kan få tag på, och de har inte hunnit långt innan de stöter på sin första historia och de första sidorna i loggboken är skrivna.

Innan själva historien börjar så får man reda på bakgrunden, inledningen är alltså skriven på kronologiskt vis. Detta tycker jag är bra för det hade blivit alldeles  för svårt att hänga med om allt hade börjat mitt i.

Berättaren

Boken är skriven i tredjeperson och berättaren är inte inbland i historien på något vis utan är helt enkelt bara en berättare. Han är allvetande och vet vad alla karaktärerna tycker och tänker. Historien berättas i dåtid och utan kommentarer på de olika händelserna från berättaren, men är skriven så att det är svårt att uppfatta den på mer än ett sätt.

Språk/Stil

Eftersom att det är en gammal bok så har den ett gammalt språk, den har även ett lite finare språk på grund av dess huvudpersoner.

”Vill I lämna hästen här, vill I?” upprepade den rödhårige lutad mot sin spade. ”ja, just det” svarade mr Pickwik som vid det laget, med hästen vid betslet, hade gått fram till träsgårdsstaketet. ”Frun” ropade den rödhårige med hög röst. ”Kan vi få lämna in den här hästen, min goda kvinna?” sa mr Tupman med sitt mest förföriska tonfall. (sidan 90)

Herrarna har fått en häst på sin resa och försöker lämna in den på en gård som de går förbi.

Eftersom att boken är uppbyggd av många olika berättelser så blir den inte långtråkig och är lättläst för dem som inte brukar läsa timmar i sträck utan nöjer sig med ett eller två kapitel i taget. Någon som jag till exempel, därför tycker jag att den har varit bra änsålänge.

// Filip Sjöholm